Beafather
Nobody feels any pain
För på scenen står Andreas Kleerup och hans armé och levererar musik rätt från hjärtat.
När kören bestående av gitarrist Niels Nankler, Jon Igor Hammad Magnusson och keyboardist Helena Arlock fyller i blir det alldeles fantastiskt.
Lätt att dra paralleller till Crosby, Stills, Nash & Young.
Kleerups rörelsemönster är naturligt och överhuvudtaget inte intränat.
Han gör det som faller honom in.
Albumet "Thank god for sending demons" visar spår av Kleerups öppenhet om sitt användande av droger. Som i låten Chemicals med textraden " Sometimes i miss the chemicals, thats how i feel about you".
Mellansnacket har inte så mycket handling utan är ofta bara ett snabbt konstaterande eller en fråga om publiken vill höra nästa låt.
Under hela konserten infinner sig en harmonisk känsla där låtarna aldrig springer iväg.
En underbar avslutning på en riktigt bra spelning.
Synd att inte fler var där.
/ Whike
Foto: Meandmyarmy.se
Happy Meal. För barnslighetens skull.
Man ska ha barnasinnet kvar sägs det. Men samtidigt uppföra sig som en vuxen människa.
Något annat vore ju pinsamt. I vuxenvärlden ska man bete sig.
Därmed basta.
Klart det ska vara så. Men bara när det behövs och situationen kräver det.
Att göra barnsliga saker är förbannat roligt.
Barn har det roligare än vuxna. Garanterat.
Häromveckan beställde vi ett Happy Meal. Jag och hon.
McDonalds. Liten hamburgare, liten dricka, liten pommes.
Och en leksak.
Det var ju därför vi beställde detta Happy Meal.
För leksakens skull. Gissa om vi var spända på vad det skulle bli.
Det blev en hund. Med ett huvud inte alltför vackert.
Vi skrattade. Blev barn på nytt.
Det hade aldrig hänt om vi beställt ett Big Mac-mål.
Vem fan kan tycka att det är kul?
En burgare ihoptryckt till dess grader. Rutinmässigt uppäten några minuter senare.
Inte roligare än så.
Dessutom blev det billigare med Happy Meal. Men totalupplevelsen bättre.
En lycklig måltid med andra ord.
Jag fortsätter att vara barn till den dag jag blir gammal.
Riktigt jävla gammal.
I en tid då alkoholen styr våra intressanta liv
Jag vet inte. Men kanske är det så att utan alkohol vore vi tråkiga.
Inte dra de där skämten och göra de galna sakerna vi gärna gör när ruset bär oss framåt.
Alkoholen ger oss roliga minnen. Samtidigt som den tar oss minnen ifrån oss.
Ska ölen räcka en hel kväll bör du ha en tio öl redo.
Fem liter. Nästan lite va. Fylls kanske på med vin eller sprit.
En helkväll är aldrig fel. Nästan en rättighet. Helg efter helg.
Jävligt roligt, men intressant?
Det bästa med alkohol är att den passar till allt.
Till idrottsevenemang, till grillningen, till fredagschipsen, till releasefesten.
När den inte passar. Då använder vi den ändå.
Till bilkörning, skoterkörning och i båten. Vi är ju så smarta.
Men samtidigt så förbannat naiva och dumma i huvudet.
Vi sörjer tillsammans med alkoholen. Vi firar med den.
Alkoholen är på väg, eller så har den redan blivit det, att bli kärnan i allt det vi gör.
För det finns ju alltid en anledning till att hälsa på flaskan.
Och vi gör det så gärna. För vad vore livet utan den.
Människan är enkel. Den ser ett värde av att raggla hem kl. 03.32 en lördagnatt.
Äta något på vägen hem för att sedan slockna med kläderna på.
Vakna upp med huvudvärk och äta pizza.
Tack pizzabagare för att ni finns. Ni räddar våra söndagar.
Jag sitter redan på alkoholtåget. Och kommer nog inte att stiga av heller.
Svag för grupptrycket. Svag för smaken av alkohol.
Alkoholist vet jag inte. Man vill ju inte kalla sig det.
I dagens tid ska man dricka M Y C K E T för att kunna titulera sig alkoholist.
Och det anses ju vara en svaghet att vara det. Ändå ska "alla" dricka.
Åter till människans enkelhet. Hur tänker vi?
Min pappa hade säkert en dröm. Att jag inte skulle bli som alla andra storkonsumenter.
Kanske är jag inte storkonsument. Men jag kan inte helller påstå att jag dricker väldigt sällan.
Men en sak kan jag lova dig Björn. Det ska inte bli alkoholen som tar mitt liv.
Tack idrotten för det.
/ Whike
När knarkartommy växlar pengar
Han kommer in i min nötbutik några gånger i veckan. Ofta har han bara ett ärende.
Att växla småmynten till en sedel.
Ofta till en hundralapp. Bara en.
Tommy heter han. Jag vet ingenting om honom.
Det enda jag vet är att han är narkoman.
Ett misstag vid en injicering kostade honom ena ögat.
Han har berättat för mina kollegor.
Ibland ser han nyfiket på någon av våra produkter.
Köper inte alltid något.
Men smakar han på något och gillar det.
Då kan det hända att han handlar.
Samma procedur varje gång.
- Kan du växla till en hundralapp?
Självklart svarar jag.
Det tar lite tid. Men beloppet är alltid exakt.
Andra kunder ser underligt på honom när han letar fram pengar i handen.
- Ha en trivelig dag, ropar han när han lämnar butiken.
Nöjd över att ha fått hundralappen.
Antagligen är det lättare att få köpt det som behövs för att stilla behovet.
Med sedlar. Langarna gillar nog inte mynten.
Tommy krigar på och kämpar sig igenom Oslos dagar och nätter.
Trots situationen han befinner sig i, har han alltid ett leende att bjuda på.
Tänk hur det hade varit om alla andra som har det bättre kunde göra det.
Men det är väl kanske att begära för mycket?
/ Whike
This is my Hometown
Många pratar om vilken tråkig stad det är. Det händer inget och finns ingenting att göra.
Nästan så att människor skäms över sin egen hemstad.
Inget nytt. Ständigt återkommande småstadsfenomen.
Ändå vänder varenda jävel hem. När hemstaden bjuder upp till dans.
Det är som ett struligt förhållande som aldrig vill ta slut.
Punkbandet Skumdum sjunger om En svunnen tid. Barndomen är en sådan tid.
Visst fan var det bra att växa upp i Skell, som vi infödda kallar det. I alla fall åttiotalisterna.
Lugnt, fridfullt och nära till natur.
Även om det under nittiotalet hände obehagliga saker som uppmärksammades i riksmedia.
Vem minns inte mordet på A-torp i december 1992?
På den då 19-åriga Jessica Torstensson.
Än idag en olöst gåta. Även om det kanske finns människor som vet.
Det här texten är en indirekt hyllning till de som blev kvar.
Vågade satsa och lyckades. På hemmaplan.
I sommar firar Trästockfestivalen 20 år.
En festival med gratis inträde och ett alkoholfritt festivalområde.
Vi pratar om något som startade i liten skala med lokala band.
Ideellt arbetande musiksjälar som ville göra något för musikintresserade i stan.
Trästock har gått om Stadsfesten i popularitet. Kanske inte fler besökare.
Men garanterat mer uppskattat. Och mer känt i övriga Sverige.
I år kommer bland andra Sahara Hotnights, Miskovsky, Movits, Kapten Röd, Stefan Sundström. I fjol lirade First Aid Kit, Melissa Horn, Moneybrother m fl.
Säg mig. Var kan du någon annanstans få se dessa akter gratis?
När dessutom Stadsfesten lyckats boka Robyn. Och Timbuktu gör ett första? besök.
Då konstaterar vi att det kan bli rätt bra musikmässigt.
Att jämföra med andra år då E-type varit där.
Visst, han var kanske het 1996. Men inte 2007.
Kompisarna, midnattssolen och festerna nere vid älven.
Klart jag ska hem i sommar.
Jag gillar Skellefteå, i allmänhet. Anderstorp i synnerhet.
/ Whike
Ett råskinn och hans flanellskjorta
En mamma från de djupa inlandsskogarna i norr. En pappa från Stockholms kvarter.
Två bröder som båda slitit av hälsenan. Med mindre än ett års mellanrum.
Med det i åtanke är det lätt att förstå att det blev ett råskinn av den siste sonen.
På Anderstorp och numera kulturmärkta Casa de Bäckström på Kvistgatan 24 har han fått sin uppfostran. Han lärde sig tidigt att skulle man ha något var man tvungen att kämpa.
Tidigt lärde han sig också att lyssna på låtarna med texterna som betydde någonting.
Afzelius och andra viktiga musiker spelades ofta i vardagsrummet.
Även gangsterhiphopen kunde emellanåt höras under de sena kvällarna.
Det var de äldre bröderna som introducerade honom.
Det tillbringades många timmar på Fäbodvallen i ungdomsåren.
Farsan var tränare så det kändes naturligt att det blev så.
Som spelare var råskinnet en fulländad tekniker.
Med finess och speluppfattning var han svår att forcera och ta boll ifrån.
Att allt gick väldigt långsamt gjorde inget. Den stora långa kroppen kompenserade.
När inte fotbollen upptog hans tid lagade han gärna mat.
Ansvaret fördelades ofta mellan bröderna.
Det uppstod konflikter i vem som egentligen var bäst på matlagning.
Idag lagar råskinnet mat som en var kvinna skulle uppskatta. Utan undantag.
Frisyr och trendiga byxor från myrorna är också ett återkommande tema.
Inspirerad av Eken från Top Boys Södra är det ofta långt hår som gäller.
Idag är variationen utsläppt eller uppsatt.
Med ett utsparat skägg har han skapat looken som gör honom redo för flyttfirmelivet i Norge.
Råskinnlooken.
Jerker Lindh har anlänt Oslo.
Mannen som forcerar minnen som vi andra byter kalsonger.
Det är risk för att det blir en och annan förbjuden frukt att smaka på.
/ Whike
Whike och Lindh
Balkonghäng - Vår tids bästa?
När solen ligger på och värmer våra bleka skandinaviska kroppar är det skönt att ha en plats att alltid kunna återvända till. Utan att för den skull behöva åka staden runt för att leta.
Den finns alltid där.
Kramandes och fastsittande i den förhoppningsvis vackra husfasaden.
Den lämnar aldrig betongen.
Den bjuder alltid in till välmående.
Stor eller liten. Kort eller lång.
Spelar ingen roll.
Varje balkong har sitt liv och sin charm.
Tidig morgon. Balkongdörren på glänt och musiken strömmandes ut ur högtalarna.
Kaffekoppen i handen och solglasögonen på.
Frukost på en balkong i solsken. Finns det bättre?
Med en kvinna vid sin sida blir det oslagbart.
Utan balkong blir inte lägenheten densamma.
Här har kontakter knutits. Skratten ekat och sångerna sjungits.
Och cigaretterna fimpats.
Balkong är glädje.
Både ensam och tillsammans med andra.
/ Whike
Partysvenskens lag
I Oslo jobbar man för pengar.
Sover alltid i stora fina sängar.
Partysvenskarna är i Norge och hänger.
Springer runt på krogarna och flänger.
Det är ju så coolt att jobba, åka ut på sin semestertripp.
Har man inte sparat. Är man inte så jävla hipp.
Måndag ligger runt nästa hörn.
Bäst att sova så att man inte åker på en törn.
Jobbet ska ju göras. Så att man på helgerna kan vara ute och höras.
Söndagar betyder långa sovdagar. Då gäller inga vardagslagar.
Så går det ofta till.
I en norsk huvudstad där pengaklockan aldrig står still.
Tre små fåglar, ett silver och det känns lite bättre!
Skellefteå vann silvret. Trots att finalserien är något helst man vill glömma.
Till trots för finalförlusten:
Skellefteå har efter sitt femte år i Elitserien, efter återkomsten, tystat kritikerna som tvivlat.
Som född Skellefteåbo går det inte att känna annat än stolthet över detta faktum.
Kom ihåg hur klubben var timmar ifrån konkurs på mitten av nittiotalet.
Hur klubben krigade och slet i Playoff år efter år.
Långt ifrån dagens rampljus i en SM-Final.
Kom ihåg det.
Säsongen har varit lång. Matcherna har varit många.
SAIK har besegrat både Linköping och Luleå på vägen fram till finalen.
Och än sitter vändningen mot Luleå kvar som ett skönt minne innanför pannbenet.
Då förstår ni att supportrarna är nöjda. Trots att det svider i skrivande stund.
Det finns en i Färjestad jag känner för.
Det är Tommy Samuelsson som hjälpte SAIK tillbaka till det finrum de nu är i.
Grattis Tommy. Det du gjort för klubben är något vi fortfarande är tacksamma för.
För att känslorna från finalförlusten ska lägga sig lite snabbare slår jag på Bob Marleys " Three little birds". En sång om att vi inte ska oroa oss.
För när allt kommer omkring är ett silver betydligt bättre än ett brons.
/ Whike
Den här jävla våren är här nu. Den alla talar om.
Våren måste ju vara den trendigaste årstiden.
Tiden då alla plockar fram sina sjukt coola accessoarer.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillar det. Jag älskar det.
Det är som en tävling.
Snyggast hatt vinner. Eller kanske solglasögon?
Eller varför inte de fetaste skorna?
Satan, det är ju inte det det handlar om! Allt handlar om den där perfekta frillan.
Frisyren, hårsvallet, sidobenan eller den numera överskattade Oscar Linnrosfrillan.
Är inte frillan på plats. Spelar det ingen roll vilka kläder som sitter på.
Då kan man ju lika gärna gå naken.
Utan frilla känns ju vilken outfit som helst lite naken.
Är det inte så?
Frågan är. Schampo eller inte?
Vad är det som gäller?
Frågar man Espen Knutsen så är det nog Schampo som gäller.
Men eftersom han är norrman så frågar vi inte honom.
Man rådfrågar inte en norrman. I synnerhet inte om det handlar om frisyrer.
Det vore ett fatalt misstag.
Visst, jag begår många misstag. Men inte av den kalibern.
Hoppas jag.
Slumrade in på en parkbänk lite tidigare idag.
Som alla andra skandinaver letade jag upp en tom bänk.
Många av de andra bänkarna bestod av en ensam människa sittandes på dem.
Vi tar inte en bänkplats om det skulle råka vara någon okänd som sitter bredvid.
Hallå, vi kan ju hamna i en pinsam situation. Hur hemskt skulle inte det vara?
Så intressanta kan vi vara. Vi nordbor.
Nästa gång ska jag fan anta utmaningen.
Slå mig ner och börja snacka väder med en främling.
Visst vore det originellt.
Pont, min spanskinfluerade kollega. Han skulle inte tveka.
Han skulle ta första tillfälle som gavs att diskutera frisyr.
Speciellt om han slog sig ner bredvid en italienare.
För nu vill vi veta.
Vilka oljor är det de använder?
Agnarsson analyserar
Karlstads borg gick inte att forcera. Inte denna gång.
I den första av okänt antal finalmatcher.
När en skarpskytt som Lehtonen har slut ammunition.
När frustrerade Lindström är bortplockad.
Och Warg kommit vilse i vargflocken.
Ja, då räcker det inte med Crippe och Forsell i högform.
Ytorna som gavs i mitten måste täppas igen.
Beslutsamheten i sarghörnen måste höjas.
Och chanserna måste förvaltas.
Många måsten. Men så är det också SM-Final.
Kasta in Lundberg.
Han kan visa vägen med tacklingar av den kaliber han visade mot Styrman i Luleå.
Ingen pardon.
Då ska Wallin få se upp. Någon måste gå i bräschen. Och det nu.
Vågar Anders Forsberg göra det alla tänker. Bänka Lehtonen?
Match två imorgon. Ny match. Nya tag.
Då måste Skellefteå ha vaknat på rätt sida.
Annars hugger firma Prestberg, Åslund och Paulsson. Som vargar gör när de ser ett trött byte.
Då kan det vara för sent.
Låt oss visa bönderna från Karlstad att skoterraggare från Skellefteå är bättre.
Låt oss få 1-1 i matcher.
Låt oss få tillbaka tron.
På att detta kan gå vägen.
Vi håller andan. Imorgon. Igen.
Sjung, stå upp och visa din passion för det AIK som ligger dig närmast hjärtat.
/ Whike
Pont Ponerar
Jag tippar på 4-2 till AIK. Kanske tänker alldeles för mycket med hjärtat men årets upplaga av stadens stolthet har något speciellt. Tidigare år med "säcken" i spetsen har defensiven varit lagets signum och offensiven har knackat lite. Denna säsong har det varit tvärtom. En charmerande offensiv med lite svajigt försvarsspel, vilket gjort att hela hockeysverige håller på Skellefteå i finalen.
Men laget har efter de inledande matcherna mot Linköping nu plockat fram krigarhjärtat och defensiven som nu tagit laget till final trots den lite tröga offensiven. Den fruktade förstafemman har haft det lite tyngre, trots det så toppar Lindström poängligan. Jag tror dem kliver fram nu och statistisk sett har de haft lätt för FBK. Proffesor Forsell leder kanske slutspelets bästa femma. Hagos kedjan har sett riktigt heta nu på slutet och jag tror att både Forsberg och min personliga favorit Bellemare kommer producera bra. Fjärde har också varit heta.
Hadelöv längst bak känns hur trygg som helst. Backarna framför honom övertygar enormt där jag tycker Erixon men framförallt A-torps stolthet, Adam Larsson är klipporna. Adam har klivit fram till en jätte, trots att han alla år varit en klassisk jättebebis på G-Q och måste gå som etta i draften,.
Som sagt så tror jag på 4-2 i matcher där Bellemare kommer vara finalseriens största profil.
Samuel Pont, åter hemma i Skellefteå
Intervall - En lektion i att älska och hata på samma gång
Jag möter dig en eller två gånger i veckan. Jag kan inte ta på dig.
Jag kan knappt se dig. Det enda jag vet.
Är hur lång du är. Abstrakte jävel.
En kilometer. Fem gånger dessutom.
Fuck you!
Men jag älskar att möta dig. Det gör så jävla ont.
Men är samtidigt så underbart när jag är klar med dig.
Rond ett. 3 minuter 8 sekunder. Första gången i år.
Du var tung direkt. Som en uppercut i solar plexus.
Det skulle bli tufft denna kväll på Bislett.
Resterande fyra kilometer var tiden inte så intressant.
Träffen i solar plexus hade gett mina lår skakningar.
Nu gällde det bara att klara hela mötet.
Trodde du skulle vinna efter tre kilometer. Men jag bet ihop.
Stred mig igenom kampen. Den mentala.
Med hjälp av träningskompisarna.
Du har inga vänner mr Intervall.
Trots det älskar jag dig. Samtidigt som jag hatar dig.
Du ger mig alltid tufft motstånd. Ibland spyr jag.
Men när jag är färdig med dig är känslan mäktig.
Känns som att jag vinner varje gång.
Tack för god match. Vi ses om en vecka igen.
Din oemotståndlige jävel!
/ Whike
Life goes on - No matter what
Vi har kommit fram till april 2011. Årets bästa tid är nu.
Snön smälter, fåglarna kvittrar och människor är glada.
Möjligheterna är många. Och det är vår förbannade skyldighet att ta vara på dem.
Griper vi inte chansen kan det vara för sent.
Det är NU det händer.
Inte imorgon. Inte om ett halvår.
Det är nu.
Kommer att tänka på Danne och Hamide.
Två fina människor som lämnade jordelivet allt för tidigt.
Daniel Larsson var den glade. Som alltid hade ett bus på gång.
Killen som alltid dansade med en tjej till sista tryckaren på mellanstadiediscona.
Födelsedagskalasen på Bladgatan. De goda tårtorna och bullarna som mamma Eva gjort.
Minns dem än idag. Fast det är 15-16 år sedan.
För att inte tala om fotbollslagets avslutningar på Chaplin.
Den klassiska pizzarestaurangen i Skellefteå.
Jag fick följa med Danne och pappa Jan på derby i Umeå.
Sittplats mot Björklöven. Det var stort på den tiden.
Hamide. Imers lillasyster.
Mördad. I Stockholm. Av sin pojkvän.
Så jävla orättvist.
En familj som flytt kriget i Kosovo. Redan haft sina problem.
Varför dem?
Jag har sett Imer bära sin familj på sina axlar. Han älskade sin syster över allt annat.
Vi som är kvar ska fortsätta att leva. Fortsätta att ha roligt. Fortsätta att njuta våren.
Det är vår plikt. Likt det är vår plikt att aldrig glömma.
Att uppskatta det vi har. Och människorna runt omkring oss.
Plötsligt kan det vara för sent. Bäst att passa på.
Nu.
Alltid med ett leende
/ Whike
Haukeli
Fredag, en SM-final och ett par solbrillor
Helgen kommer som en efterlängtad vän. Vardagen lämnade just.
Ett hockeylag har tagit sig till SM-final. Skellefteå AIK.
Vårat lag.
Fredagen andas morgonluft. Första dagen i april.
Första dagen. Fjärde månaden. Andra SM-finalen.
På nittio år.
Siffror kan tala för sig själv. Tydligen.
Solglasögonen på bordet bredvid vill bli använda.
Känna sig behövda. Påsittandes över de mörka ögonen.
Jag är ledsen brillor. Solen skiner inte. Inte idag.
Men solglasögonens tid kommer. Kanske redan imorgon.
Oslo är numer en Pont fattigare. Men hans aura vilar över staden.
Promenadens store förespråkare har lämnat.
Lämnat Oslo för att insupa våren på hemmaplan.
I Västerbotten. I Skellefteå.
Ofta på Anderstorp. Vår uppväxtplats.
Mer behöver inte sägas. Helgen är kommen.
Och dessa rader på väg att avslutas.
Simma lugnt.
